Inte hej än

Uppsatsen rullar på och jag vågar nu se slutet på tunneln. Jag ropar inte hej men jag känner att stenen på mina axlar är i gungning. Känns enormt bra även om ett stort moment, ändringar på order av handledare, är kvar. Nu kan jag snart helhjärtat koncenterar mig på annat.

Mer än en gammal kändis är i stan och imorgon ska jag träffa L efter en lång stund. Blir mysigt, det ska vara jättefint väder också. Vi har haft regnrusk i flera dagar nu och humöret faller med regndropparna. Jag ser fram emot helg.